Cirkelkroken
Kroken har sitt ursprung i Stilla Havet, där innevånarna förfaller ha brukat den så långt tillbaks man kan finna spår av mänsklig verksamhet på öarna. Det som utmärker modellen är den närmast cirkelrunda formen och att krokspetsen pekar in mot det mycket korta krokskaftet. Man kan ganska lätt tro att den inte skulle få fäste i en fiskkäft men den fäster perfekt i mungipan och sedan sitter fisken, som i ett hänglås!
Hur kommer det sig? Fisken tar betet och tillåts börja svälja agnet. Vid det lätta motdraget - att precis strama upp linan brukar räcka - glider kroken med agnet upp ur svalget och följer linans väg ut ur fiskkäften, d.v.s. den glider genom käkvinkeln där kroken hakar tag och genom sin rundade form, och dragkraftens riktning tvingas att tränga igenom vävnaderna. På grund av krokens utformning sitter nu fisken i det närmaste fastlåst men detta är inte den främsta fördelen enligt mitt sätt att se!
En fisk, som fästs i mungipan kan lätt krokas av och återutsättas näst intill oskadd. När forskarna, vilka undersökte förekomsten av tonfisk började använda kroken, överlevde praktiskt taget alla fiskar både fångst och märkning, vilket ett stort antal inte gjorde innan dess. Cirkelkrokens förmåga att fästa i munvinkeln eller käkens främre delar är en oerhörd fördel för oss metare, för nu kan vi lätt returnera för små fiskar och veta att de både överlever och växer till sig. En vanlig krok däremot fäster oftare i svalget eller gälarna och skadar därför fisken. Småfisken riskerar att dö av dessa skador.
Jag har under 6 år prövat kroktypen i samband bäck- och flötmete i åar och mindre vattendrag runt om Idre. Jag har även på andra platser metat mört, löja, björkna, sarv, braxen och gers med cirkelkroken. Jag upplever ingen skillnad i antalet fångade fiskar, jämfört med tidigare år, då jag använt J-krok men mycket få är krokade i svalget. Den krok jag använder är en Kamasan B983 storlek 10, som jag böjt ihop till en cirkelkrok samt ökat sidvridningen av spetsen en aning för att höja ihakningsförmågan. Jag har under den tiden fått hundratals öringar och harrar. Endast några få procent av dessa har varit svalgkrokade. Cirka 20% av fiskarna har inte fäst i första försöket utan sprattlat tillbaka när jag försökt lyfta dem. Det är ungefär det förhållandet mellan antal fångade och tappade fiskar, som jag brukar ha. Den stora skillnaden var, att jag kunde återutsätta alla små, utan att de blödde! Dessutom fick jag färre bottennapp. De flesta tappade fiskarna som jag försökte få att ta om gick direkt på betet så fort det kom tillbaka i vattnet. De hade alltså inte skrämts av att betet betett sig annorlunda eller blivit rispade i käken av krokspetsen.
Jag tycker cirkelkroken är ett avgörande genombrott i meteutvecklingen. Då kroken huvudsakligen fäster i käkvinkeln och sällan i gälar eller svalg faller flugfiskarnas enda relevanta invändning mot maskmetet, nämligen den att man skadar fisken för mycket med metkrokar. Efter att jag börjat använda cirkelkroken, kommer jag med gott samvete att framhärda och försöka utveckla metoden. Jag tänker fortsätta att fånga det fåtal fiskar jag behöver till maten och återutsätta de olagligt små. När sovlet till kvällsvarden och frukosten är ordnad avbryter jag fisket, går tillbaks till tältet eller raststugan, tillreder min måltid, summerar dagens händelser och planerar för nästa. Så håller jag på till dess jag känner mig nöjd. Då åker jag trött men lycklig hem till vardagen igen.
Cirkelkroken fungerar utmärkt med agn. Hur den fungerar med smaklösa kreationer av hår, dun och garn vet jag inte men man håller på att undersöka om kroktypen fungerar som flugkrok till lax och havsöringsflugor. Vi får nog veta mer om det i framtiden.
© Börje Eriksson 2006
Om du hittat till denna sida via sökmotor så hittar du huvudsidan här:
www.gardsio-idre.se
